Barry Long. Vårblommor. Pippipussel. Sårbarhet. Jag tittar nyfiket på mig själv med överdimensionerade glasögon i tantfrisyr och frågar vad det är som händer? Och jag sitter inte lika självsäkert på mina sittben längre. Men ekbordet står stadigt under armbågarna. Smådarrigt inom ungefär som när jag var 15. Stora vuxna ska ta hand om lilla barnet. Kramar om finnig duktig tonåring och återkommer till ugnsbakad potatis, knaperstekt bacon och funderingar från kärleksfull fyraåring framför mig.
En stunds vila.
Men maten vilar inte. Tarmhårstråna står rakt ut i en krampaktig rysning. Gift i tanke sänder vibbar ända ner och min andning blir tunnare igen. Överlevnadsmönster från förr rasar med adrenalinet genom mitt immunförsvar, kort och intensivt innan tanten lägger sitt pansar. Med nytt orange läppstift riktar hon nyfiket sin goda förstorade blick och Ser. Utan att döma.
Så var det ja! Det är skönt.
Tar bestick och tallrik till diskmaskinen. Stålet känns som vanligt och jag torkar hjärtat runt munnen för sjuhundradetjugofjärde gången.
Jag behärskar att pendla mellan ont och gott. Tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar